All musik: Tomas Adolphson och Anders Falk
utom nr 3, Blå fred, musik Tomas Adolphson, Anders Falk och Greg FitzPatrick.
Sången fanns klar på demo redan 2010. Den kom till på grund av ett mandolinköp. En låt växte fram ur trevande ackord på det nya instrumentet. Anders hade läst en artikel i tidningen om de siamesiska tvillingarna Millie och Christine McKoy som föddes 1851 i North Carolina. Deras föräldrar var svarta slavar. Tvillingarna McKoy och deras mor såldes av slavägaren till en showman vid namn John Pervis när de var yngre än ett år gamla. Han sålde dem snart vidare. De visades upp på diverse freak-shows och museer. De blev 61 år gamla. Mot slutet av sin levnad hade de ett ganska gott liv och kunde försörja både sig själva och sin mor på intäkterna från sina cirkusengagemang. De kunde också köpa en liten gård när de drog sig tillbaks, fria från sin livegenskap.
De sammanbundna siamesiska tvillingarna lockar in åskådarna till föreställningen.
Dom ägs av direktören men deras liv är drägligt. Dom är uppskattade av tivolit för sin förmåga att dra folk.
Musiker
Peder af Ugglas: Elgitarr, slidegitarr, Philicordaorgel
Mats Glenngård: Fiol
Ola Gustafsson: Elgitarr
Björn Lundquist: Elbas
Mats Persson: Trummor; slagverk, mandolin
Inspelning
”Kom och se” var den första bakgrunden som vi började spela in. Inledningen blev lite trevande och osäker. Men under hand började känslan för sången infinna sig och efter ett par timmar satt bakgrunden som vi ville. Peder kompletterade senare med fler gitarrer, bland annat solot på slide- gitarr som han behärskar som få och dessutom en orgel i sticket. Ola adderade klingande Fender strata och sist men inte minst kompletterade Mats Glenngård ljudbilden med sina känsliga fioltoner.
Tomas hade på en resa i England, läst om ett brutalt mord på en ung, troende flicka som stod i början av en karriär som artist. Han skrev en sång med den engelska titeln ”God was gone today”. Den svenska texten fick i stället en positiv innebörd. Vintertivolits lindansare har tappat fotfästet för ett tag. Men viljan och tron på sig själv återvänder. Nu kan han dansa högre än alla!
Musiker
Peder af Ugglas: Akustisk gitarr, tramporgel
Björn Lundquist: Bandlös elbas
Mats Persson: Trummor, slagverk
Blåsorkester
Staffan Findin: Trombon
Jonas Lindeborg: Kornett
Leif Lindvall: Flygelhorn
Staffan Lundén-Welden: Valthorn
Per Sjöberg: Bastuba
Magnus Marcks: Blåsarrangemang
Inspelning
Låtens uppbyggnad sker i flera steg. En inledande vers med bara Peders uttrycksfulla gitarr och Tomas röst. I vers två kommer Anders sångstämma in tillsammans med Peders tramporgel, Björns bas och Mats första slagverksinsatser. Tredje versen inleds med en blåsorkester. Mankan skrev sitt arrangemang utifrån Tomas demoidéer och bjöd in några av landets bättre blåsare. Mats låter trummorna komma in och arrangemanget växer påtagligt. I fjärde versen försvinner alla instrument och lämnar utrymme för en kör. Vi byggde upp körstämmorna hemma, behöll heminspelningens första stämmor och adderade nya stämmor i Decibel efter halva versen. Mot slutet kommer alla instrumenten tillbaks men inspelningen avslutas lika enkelt som den börjar med bara en röst och en gitarr.
Tomas ”civila” yrkesmässiga kopplingar till vattenbranschen ledde till en tanke att skriva en sång om vatten som fredsskapande företeelse. Har man behov av samma vattenförekomst har man också en bra anledning att hålla fred. Tanken är god även om inte världen ser ut så överallt. Begreppet Blue Peace är symbol för detta synsätt. I ett samarbete med SIWI, Stockholm International Water Institute, utvecklades sången vidare och vår ständige bundsförvant Greg FitzPatrick gjorde ett arrangemang för sången och dessutom en film som nu ligger på Youtube. Uruppförandet skedde vid den internationella konferensen World Water Week i Stockholm 2013 med dans av elever från dansskolan BASE 23. Vi ville göra en egen version av sången till vårt Vintertivoli och den självklara svenska titeln blev ”Blå fred”.
Musiker
Peder af Ugglas: 12-str gitarr, elgitarr, tramporgel
Björn Lundquist: Elbas, bandlös elbas
Dag Lundquist: Mellotron, trumloop
Mats Persson: Trummor, slagverk
Inspelning
Arrangemanget hämtade karaktär från Gregs afrikainspirerade syntbakgrund från 2013. Inledningen på inspelningen kom till av en slump. När Peder skulle lägga på orgel var det någon av musikerna som gick in i studion för att hämta ett instrument. Stegen och ljuden från dörren och musikbakgrunden i Peders hörlurar fångades i mikrofonen och fick vara kvar. Musiken inleds med Peders gitarrer (12-strängad akustisk och elgitarr ihop) som spelar mot Dagges trumloop. I första versen kommer Björns elbas och Mats trummor in. Björn har lagt på sin bandlösa bas i solot och Mats spelar afrikansk Jambe-trumma. Versen efter solot får karaktär av Dagges Melotronljud och Peders tramporgel. I slutet härmar vi en Afrikakör med påhittade nonsensord. De sista ljuden som hörs är tramporgelns avstannande mekanik.
Begreppet vemod har ofta en negativ klang. Men Anders läste i Charlie Chaplins memoarer att vemod kan ligga mycket nära känslan av absolut lycka. I texten har vemodet fått positiv innebörd, något att vila i när vinterskymningen faller tidigt.
Musiker
Peder af Ugglas: Gitarrer, Hammondorgel
Björn Lundquist: Kontrabas
Mats Persson: Trummor, slagverk
Inspelning
Bakgrunden gjordes den första inspelningsdagen och fann sin karaktär ganska omgående. Peder inledde med akustisk gitarr, Mats gjorde udda rytmer på sina slagverk och Björn spelade kontrabas. Peder lade sen på en Hammondorgel och ett par slide-gitarrer. Det var allt. Karaktären blev tydlig och dramatisk och fångade känslan av vemod. Låten avslutas med Peders inkännande slide-toner.
Här fick Tomas ursprungliga melodi, klang och frasering styra temat om tveksamhet. Titeln sattes först och därefter utvecklades innehållet om en tanke på förändring. Kanske inte än, men snart. I samband med textskrivandet läste Anders enbok om George Gershwin. ”Rhapsody in blue” fick smyga sig in som en textfras i tredje versen och verifieras av Klas klarinett.
Musiker
Peder af Ugglas: Slidegitarr, cümbüs
Ola Gustafsson: Akustisk gitarr
Klas Lindquist: Klarinett
Björn Lundquist: Bandlös elbas
Dag Lundquist: Mellotron
Mats Persson: Trummor, slagverk
Inspelning
Björn använde sin bandlösa elbas som ger tydlig karaktär åt ljudbilden. Olas akustiska gitarrer kryddas av Peders slide-gitarr och hans billigt inhandlade cümbüs, ett turkiskt stränginstrument som vi döpte om till turkburken. Botten på instrumentet ser ut som en kakburk! I refrängen adderade Klas ett par klarinettstämmor och Dagge spelade Tomas ursprungsriff på Melotron. När Klas skulle göra sin ”Rhapsody in blue”-figur bad Dagge honom att vända ryggen mot mikrofonen. Det gav den rätta avlägsna klangen, som från ett öppet fönster i fjärran.
ännu en skymningssång som fångar in vintertemat. Mörkret tar över från ljuset och natten blir längre än dagen.
Musiker
Peder af Ugglas: Gitarr, piano
Klas Lindquist: Klarinett
Hans Loelv: Dragspel
Magnus Marcks: Kontrabas
Mats Persson: Trummor
Inspelning
Bilden vi hade var en finsk orkester på en trång, rökig krog någonstans i norra Finland, som tagen ur en film av Kaurismäki. Peder hade med sig en finsk orkestergitarr och Hasse är född i Finland och har lärt sig spela dragspel av sin finska fader. Det räckte långt. Mankan och Hasses musikerbekant, den skicklige jazzklarinettisten Klas Lindquist, förgyllde med suveräna klarinettoner. Lyssna till exempel på den eleganta frasen sist i solot!
En text som inspirerats av en biografi om utbrytarkungen. Det judiska paret Cecilia och Meyer Weisz levde i 1800-talets Budapest där förföljelsen av judar var påtaglig. 1874 fick de sonen Erik som växte upp i fattigdom i en syskonskara på fem barn. När Erik var fyra år emigrerade familjen till det förlovade landet i väst, först till Appleton i Wisconsin, sen till New York. Erik bytte namn till Harry Houdini och blev den berömde utbrytarkungen. Han bröt sig loss från både kedjor och fattigdom och blev en av förra sekelskiftets största artister. Han fick en given hedersplats på vårt tivoli.
Musiker
Ola Gustafsson: Akustisk gitarr, banjo, pedal steel guitar
Mats Glenngård: Fiol
Björn Lundquist: Kontrabas, bandlös elbas
Dag Lundquist: Slagverk
Mats Persson: Trummor, slagverk, mandolin
Inspelning
Mot Mats trumpuls byggde Ola upp det mesta av bakgrunden, först akustisk gitarr, sen banjo och sist pedal steel guitar. Mats Glenngård kompletterade med fiol som han lyhört spelade mot Olas pedal steel-fraser. Björn kryddade arrangemanget med figurer på sin bandlösa elbas och Mats P fick till ett inspirerat och flyhänt mandolinsolo. Versen om Lieutenant Rohan (som fanns i verkligheten) illustrerade Mats med marschtrummor. Anders gjorde en megafonröst i hemstudion som en hälsning från förra sekelskiftet.
Tomas ursprungliga låtidé byggde på ett motsatsförhållande mellan en kantig vers och en följsam och svängig refräng. Texten fick illustrera detta med vardagens känslor av osäkerhet och insnärjdhet som svävar bort i den sena kvällens virvlande dans.
Musiker
Peder af Ugglas: Elgitarr, piano
Magnus Marcks: Kontrabas
Marcus Olsson: Klarinett, tenorsaxofon, blåsarrangemang
Mats Persson: Trummor, slagverk
Per Sjöberg: Bastuba
Inspelning
Mats inräkning inleder låten. Den kantiga versen förstärks av Pers bastuba. Resten av blåsinstrumenten spelas alla av Marcus Olsson. I sitt blåsarrangemang, som han skapade direkt i studion, använde han två klarinettstämmor och två tenorsaxofoner.
Anders köpte en banjo 2008, inspirerad av Robert Plants och Alison Krauss album ”Raising sand”. Som vanligt inspirerade det nya instrumentet till en ny låt. Det blev också upprinnelsen till hela idén med ett Vintertivoli, då som konsert, nu också som album.
Musiker
Peder af Ugglas: Elgitarr
Anders Falk: Banjo, akustisk gitarr, tivoliljud
Hans Loelv: Dragspel
Magnus Marcks: Kontrabas
Mats Persson: Trummor, slagverk
Inspelning
Det mesta av instrumenten är inspelade i en enda tagning. Peder lade på några gitarrfraser efteråt för att förstärka några passager och svagt i bakgrunden hörs en akustisk gitarr som Anders adderade. I övrigt är det en live-tagning förutom sången. Banjon inleder och ett efter ett kommer instrumenten in. Musikerna lyssnade in varandra lyhört och skapade en spännande och skör karaktär. Mot slutet blandas Hasses dragspel med ljud från Gröna Lunds åkattraktioner. Anders spelade in ljuden från berg- och dalbanan och Flygande mattan sommaren 2014.
Tomas hade en låtidé baserat på ett gitarrkomp som vi inte riktigt visste hur vi skulle utnyttja. För varje insats på inspelningen växte sången och närmade sig den episka karaktär som blev slutresultatet. Tivolit bryter upp och lämnar skådeplatsen och åskådarna bakom sig. Artisterna rullar vidare mot nya (kanske liknande) äventyr. Annat lämnas kvar…
Musiker
Tomas Adolphson: Akustisk gitarr
Mats Glenngård: Fiol
Ola Gustafsson: Elgitarr
Björn Lundquist: Bandlös elbas
Mats Persson: Trummor, slagverk
Marcus Olsson: Sopransaxofon
Dessutom
Staffan Findin: Trombon
Jonas Lindeborg: Kornett
Staffan Lundén-Welden: Valthorn
Per Sjöberg: Bastuba
Inspelning
Tomas ursprungliga inspelning av akustiska gitarrer på demon behölls och övriga instrument spelade emot dem. Mats grundlade med suggestiva trummor. Björns bandlösa bas fick åter sätta tydlig karaktär på ljudbilden och Ola spelade fraser på sin Fender strata. När Mats G lade på sin fiol växte låten ytterligare. Han gjorde en stråkfigur i sticket som gick över i ett solo i romsk anda. Arrangemanget växte ytterligare med större trumljud. Från sista vers adderade vi stora A&F-körer som fick klinga ända fram till slutet. Dagge lade på ett delay på Mats avslutande fiolriff och loopade det kontinuerligt i slutet av låten. Det fick illustrera tivolits färd vidare mot nya spelplatser. Vi bad alla blåsare som medverkat på albumet att lägga några få, enkla toner i slutpartiet. Marcus mejslade ut en tydlig melodi på sin sopransax medan övriga gjorde spontana toner som växte till en sammanvävd tonmatta. Sist av allt ligger den loopade fiolen ensam kvar.